Dagens bloggare är författaren och debattören Jan Edling, analytiker på VINNOVA, fd LO-utredare. Jans inlägg utgår från hans egna erfarenheter. Innehållet speglar inte med nödvändighet regeringens, Regeringskansliets eller VINNOVAs ställningstaganden.
För mig handlar innovationspolitik om vårt lands förmåga till förnyelse av de resurser som tillsammans lägger grunden till Sveriges välstånd. Förnyelse av produktionens konkurrenskraft och förmåga att skapa varor och tjänster som både är till gagn för vårt eget lands utmaningar och för de behov som finns på en växande global marknad. Kunskapens förnyelse, som ligger till grund för forskning och utveckling, arbetskraftens samlade kompetens och källan till en ständig förnyelse av produktionen. Förnyelse av de funktioner som ska sörja för barnens inskolning i det nya samhället, för hur arbetet ska organiseras så att människors kunskaper tas tillvara och förverkligar deras livsdrömmar och för de allt fler äldres välbefinnande.
Med vilka mått vi än mäter har jag svårt tycka att vi lyckats. Visst är det bra att många av våra storföretag nu expanderar på världsmarknaden, men tyvärr har vi inte samtidigt sett till att Sveriges små och medelstora företag rustar sig för en allt hårdare konkurrens på hemmaplan och på de marknader som växer allra mest. Trots att Sveriges export ökar nominellt minskar vår världsmarknadsandel av den samlade exporten av varor och tjänster snabbare än andelen i såväl EU som våra nordiska länder. Om vi hade följt utvecklingen i EU hade exportvärdet varit 225 miljarder kronor högre, BNP sju procent högre och sysselsättningen 6 procent högre.
Vi brukar ibland slå oss för bröstet och peka på att Sverige har en ledande position när det gäller forskning, utveckling och innovation. Tyvärr håller denna position på att försvagas. De 35 största företagen svarar för 55 procent av all Forskning och Utveckling (FoU) i Sverige. Dessa företag flyttar nu successivt sin kunskapsproduktion till de delar av världen där produktionen och konsumtionen växer. Inte främst för att det är billigare där utan därför att produktionsutveckling kräver närhet. Forskare i de expanderande ekonomierna har idag en mycket hög kompetens. Alla övriga företag svarar tillsammans för 20 procent av all FoU i Sverige. Universiteten och staten svarar för resten av FoU, 25 procent som i mycket liten utsträckning utförs i samarbete med näringslivet.
Det är svårt att hävda att det går bra för Sverige när så många som 20 procent av alla i åldrarna 20-64 år är arbetslösa, långtidssjuka, förtidspensionerade eller inlåsta i förorter där få talar svenska och där ännu färre har kontakt med arbetsmarknaden.
Detta utanförskap är mycket kostsamt. Det innebär bortfall av sysselsättning, kostnader för transfereringar som i sin tur tränger ut investeringar i infrastruktur, forskning och utveckling, utbildning osv. Kostnaden för utanförskapet motsvarar 5 procent av BNP eller 20 procent av statsbudgeten. Eftersom dessa kostnader i hög grad belastar produktionen i form av arbetsgivaravgifter och andra skatter påverkar det också företagens konkurrenskraft.
Innovationspolitik är för mig så mycket mer än att en forskare vid ett av landets universitet med hjälp av ett holdingbolag och ett innovationskontor lyckats förverkliga sin dröm att leva gott resten av livet genom att sälja ett bolag till Microsoft utan att ett enda jobb skapats i Sverige.
För mig handlar innovationspolitiken också om hur vi kan skapa en grogrund för att globala företag ska finna att Sverige är en spännande utvecklingsmiljö för nya varor och tjänster som ska säljas över hela världen. Men hur spännande är Sverige, som i tre decennier har investerat mindre i transportinfrastruktur än motsvarande länder i Europa, där det knappast sker några investeringar i bostadsbyggande, där inga banbrytande genombrott skett inom läkemedelsforskning och -industri under de senaste 15 åren och där högskolestudenterna på de naturvetenskapliga institutionerna får ägna första året att läsa in gymnasiekursen i fysik, biologi eller matematik.
För mig handlar innovationspolitiken också om hur vi kan skapa en grogrund för att globala företag ska finna att Sverige är en spännande utvecklingsmiljö för nya varor och tjänster som ska säljas över hela världen. Men hur spännande är Sverige, som i tre decennier har investerat mindre i transportinfrastruktur än motsvarande länder i Europa, där det knappast sker några investeringar i bostadsbyggande, där inga banbrytande genombrott skett inom läkemedelsforskning och -industri under de senaste 15 åren och där högskolestudenterna på de naturvetenskapliga institutionerna får ägna första året att läsa in gymnasiekursen i fysik, biologi eller matematik.
Som tur är har regeringen beslutat att Sverige ska utveckla en innovationspolitik genom framtagande av en nationell innovationsstrategi. Det är en mycket viktig uppgift där vi har mycket att lära av andra länder som hunnit mycket längre.
AstraZeneca visar att innovationsstrategin berör många departement
Det är också en uppgift som är alltför viktig för ett enskilt departement att klara av. Den senaste tidens utveckling, där AstraZeneca skurit ned stora delar av sin forskning i Sverige, illustrerar detta alltför väl. Även om det är Sveriges forskningsminister som fått axla rollen som regeringens språkrör i denna fråga står det klart att forskningen bara är en del av detta frågekomplex. Socialministern är i hög grad berörd, eftersom såväl läkemedelsforskning som -industri är beroende av att kunna samarbeta med landstingens sjukvård. Naturligtvis påverkar det näringsministern att en större börda nu läggs på den småskaliga läkemedelsindustrin, som alltsedan Pharmacias och Pfizers nedläggningar gått kräftgång i brist på den infrastruktur av laboratorie- och testresurser som de stora företagen hade. Självklart berörs också finansdepartementet, eftersom en stor del av innovationspolitikens ramverk (eller brist på ramverk) hör hemma här, t ex skatte- och andra incitament för företagande och forskning, riskkapitalförsörjning etc. Eftersom läkemedel är en av Sveriges viktigaste exportvaror berörs också utrikeshandelsministern.
Här har jag ändå bara berört en sektor av Sveriges ekonomi. På samma sätt kommer man att finna att alla frågor som rör Sveriges förmåga till förnyelse av de resurser som skapar kunskap, konkurrenskraft, sysselsättning och välfärd är beroende av en strategisk samverkan olika departement.
Men i Sverige arbetar vi fortfarande enligt den ordning som infördes genom 1965 års departementsreform, dvs med departement utformade som stuprör. Vart och ett med ett mycket begränsat ansvar för den helhet som innovationspolitiken handlar om. Vart och ett med en alltför liten mottagningskapacitet för att ta hand om breda frågekomplex som föreslagits av t ex regeringens eget Globaliseringsråd eller Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademins (IVA) olika projekt kring teknik- och näringslivsutveckling, forskning och innovation.
Regeringen har således chansen att utveckla en innovationspolitik som är något mer än bara en tjusig trosbekännelse utan förpliktigande. Med Näringsdepartementet som värd för framtagningen av regeringens innovationsstrategi i samverkan med övriga departement, finns chansen att utveckla ett helt nytt sätt att bedriva en livskraftig förnyelsepolitik för Sverige.
Strategiska Innovationsprogram
VINNOVA, där jag har arbetat de senaste sju åren, har tillsammans med övriga forskningsfinansiärer inför den kommande forsknings-och innovationspropositionen föreslagit satsningar på Strategiska Innovationsprogram (SIP) eller Innovationsområden. Liknande förslag har också kommit från Industrirådet, Svenskt Näringsliv och Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademin m fl.
Strategiska Innovationsprogram är en utveckling från gårdagens strategiska forsknings- och branschprogram, som till stor del betonade forskning (och inte så mycket näringslivsutveckling) och som till stor del kom att riktas till de stora företag som var beredda att delta med finansiering, något som riskerade att konservera gamla branschstrukturer genom att nya idéer inte alltid släpptes fram.
Det jag gillar med de nya SIP-programmen är att de skulle kunna ha en större öppenhet för såväl produktinnovationer som tjänsteinnovationer, de är i högre grad än tidigare öppna för organisatoriska innovationer, inte minst inom den offentliga sektorn. Även om programkonceptet inte är helt färdigt ser jag också möjligheten att vid sidan av de renodlade produktionsaspekterna också stimulera företagens behov av strukturell utveckling mot starkare värdekedjor som klarar de allt hårdare kraven på en global marknad.
Enligt forskningsfinansiärernas förslag skulle det nya SIP-konceptet ge VINNOVA och Energimyndigheten en möjlighet att utveckla en samordnande och katalyserande roll. Det innebär t ex att samordna olika aktörer inom en bransch, ett kunskapsområde eller en samhällsutmaning, t ex genom att aktörerna tillsammans
a) gör en gemensam omvärldsanalys
b) formar en gemensam färdplan där varje aktör, t ex akademin, näringslivet, regeringen, regionen osv tar på sig att genomföra sin del av planen
c) genomför den gemensamma strategin med en klar målsättning att utveckla Sveriges innovationsförmåga och konkurrenskraft inom strategiområdet.
Låt mig ta ett exempel på hur SIP-konceptet skulle kunna användas i en framtida nationell innovationsstrategi:
Lars Leijonborg har fått regeringens uppdrag att som samordningsman analysera och föreslå åtgärder som rör den kliniska forskningen och som syftar till att nedläggningen av AstraZenecas forskning i Södertälje genomförs på bästa sätt av inblandade aktörer. Det är ett mycket begränsat uppdrag, som Leijonborg fått tre månader på sig att genomföra.
I mitt exempel skulle sedan Lars Leijonborg få ett breddat och förlängt uppdrag av regeringen; att vara general för Sveriges första Strategiska Innovationsprogram. Uppdraget handlar om att samla alla de aktörer inom livsvetenskaperna som har ett intresse av att utveckla Sverige som ledande inom forskning och industri på detta område. Här handlar det om att göra en omvärldsanalys där såväl AstraZeneca, andra stora och små bolag och forskningsenheter, universiteten, sjukvården m fl deltar, utformar en gemensam färdplan som både innehåller uppgifter för aktörerna men också för regeringen med dess olika departement. Låt oss säga att Leijonborg får två år på sig att sy ihop ett sådant långsiktigt Strategiskt Innovationsprogram. Vid sin sida har han en kansliresurs som består av fasta eller inlånade analytiker, förhandlare och experter inom t ex forskning, företagsutveckling, export osv.
Att utveckla en innovationspolitik genom långsiktiga Strategiska Innovationsprogram skulle kunna vara ett sätt för regeringen (oavsett politisk tillhörighet) hantera de tillkortakommanden som regeringskansliets uppbyggnad innebär. Genom att i olika förhandlings- och samordningsprocesser allsidigt belysa viktiga innovationspolitiska områden, att sy ihop överenskommelser med berörda aktörer samt få serverat en meny av olika beslutsförslag, som regeringen själv måste ta ställning till.
Regeringen har tidigare med framgång prövat idén med samordningsmän, t ex i finanskrisen. Detta har dock hittills bara prövats då det handlat om att lösa en kris. Mitt förslag handlar nu om att också använda systemet med seniora samordningsmän (och -kvinnor) med hög integritet och trovärdighet samt förmåga att samla olika aktörer till gemensamma handlingsprogram i viktiga framtidsfrågor.
Exemplet ovan avsåg livsvetenskaperna. Andra exempel på områden där Strategiska Innovationsprogram skulle vara tillämpbara är
•Miljötekniksektorn, som kännetecknas av ett stort svenskt kunnande med en utpräglad småskalighet inom industrin och därmed en oförmåga att ta hem viktiga exportkontrakt.
•Sveriges underleverantörer som är i stort behov av att växa och bygga kunskapsbaserade systemlösningar för en global marknad i takt med att de stora företagen nu fasar ut sina svenska underleverantörer till förmån för utländska.
•Stadsförnyelse, en utmaning som omfattar boende, transporter, arbetskraftsförsörjning, energi- och klimathantering i mm såväl i ny bebyggelse som Norra Djurgårdsstaden som i upprustning av 70-talets miljonprogramområden. Finansieringsfrågorna är en viktig del av den problematik som ska lösas.
•Skolans pedagogiska förnyelse, som måste samla forskare, pedagoger och elever kring uppbyggnaden av framtidens grundskola, gymnasieskola och vuxenutbildning när det gäller organisation, huvudmannaskap, utnyttjande av modern pedagogik, kursmaterial och IT-lösningar.
•Förnyelse av framtidens transportsystem så att det klarar såväl behovet av lokal arbetskraftsförsörjning som person- och godstransporter mellan nationella noder. Också här är det viktigt att hitta nya innovativa finansieringsmodeller.
Gemensamt för alla dessa Strategiska Innovationsområden är att de i sitt sköte bär möjligheten att utveckla framtidens innovationer. Det är kring dessa och andra svenska utmaningar som vi både kan lösa egna problem och samtidigt skapa intressanta utvecklingsprojekt för svenska och globala forskare och företag. Det är också kring dessa utmaningar som vi bygger framtidens sysselsättning och välståndsutveckling.
Jag vill avsluta med att betona att Strategiska Innovationsprogram i första hand är ett sätt att underlätta för regeringen att delegera vissa frågor till tidsbundna projekt ledda av utsedda samordnare. Därutöver finns givetvis ett behov av förnyelse av regeringskansliets organisation i andra frågor, t ex frågor kring innovationspolitikens ramvillkor, dvs villkor som bör gälla för företag och individer oavsett bransch eller kunskapsområde. Det finns exempelvis ett stort behov av att samordna tillväxtpolitikens olika frågor över departementsgränserna. Här har såväl Danmark som Finland intressanta exempel att erbjuda.
Jan Edling
För övrigt anser jag att det är dags att slå ihop VINNOVA, Tillväxtverket och Energimyndigheten till en slagkraftig myndighet för skapande av framtidens konkurrenskraft.